Livet är inte alltid perfekt jämt även jag önskar att jag hade ett perfekt liv som var utan smärta och tårar. Allt händer på samma gång, jag känner mig som en piltavla att alla människor samt killar kastar pilar på mitt bröst och pilarna kommer in i hjärtat så det slutar slå att hjärtat blöder så jag bryter ihop mot marken och ingen hjälper mig upp från botten där jag har varit för länge en gång i tiden som jag absolut inte ville hamna igen. Att ta sig upp igen tar på mina krafter, till slut har jag inga krafter och energi kvar i kroppen då blir jag stående på den vägen där smärtan leder tillbaka mig, för jag har ingen kraft när motvinden kommer mot mig. Jag känner bara just nu att kärlek är värdelösaste som finns i min omgivning, bara när jag tänker på det känner jag att hur tårarna vill komma fram. Men jag håller imot, allt för mycket, Lika när mina närmsta frågar hur jag mår, får bara fram ordet "bra". För jag orkar inte ta upp allt som händer, det har jag gjort för min bästavän och för kuratorn, varje detalj vet dom. Men jag orkar inte jämt berätta hur jag mår inombords, jag har en sten i hjärtat som tynger ner mig som ingen ser att jag bär på. Alla tror att jag är en glad person som inte har några problem alls och aldrig är vaken på nätterna och tänker på livet, men jo jag är väldigt glad person men jag visar aldrig att jag mår dåligt, när jag är med mina vänner vill jag inte visa att jag mår dåligt, eller rättare sagt dom får mig att inte tänka på det när jag är i deras sällskap. Det är dom som suddar bort mitt ledsna leendet som kommer fram ibland "har hänt". Men dom gör mig ändå glad och jag stänger luckan där stenen i hjärtat finns och jag ler och skrattar bort smärtan. Jag har hamnat i allt för mycket svek när det gäller både killar och vänner. Fast vänner har inte hänt på länge men killarna har svikit mig gång på gång, jag vet inte ens om jag vågar lita på en kille, inte det minsta. När en kille säger att han gillar mig, då frågar jag minst hundra gånger om han menar allvar och om han skämtar eller inte. Även när han säger att han menar allvar kan jag inte få in det i huvudet, jag tänker bara på dom killarna som har sagt det och sedan lämnat mig av ingen anledning alls. Att dom bara har lekt med mina känslor, så tror jag inte att jag vågar tro på killar. Jag må blir otänklös när första killen sa det, då kom jag till spåret där jag blev utnyttjad då jag fick en deppression och fick åka in på akuten och sedan boka tid hos kuratorn på skolan. Men även att den senaste killen som sa att han gillar mig verkligen och jag gillar honom också väldigt mycket, men han sårar mig allt för mycket. Han dissar mig gång på gång, och han säger att han vill träffa mig flera gånger men det blir aldrig av, det har hänt många gånger nu. Och till slut ville jag bara stänga in mig inom mig och vara ensam och bara tänka "duger jag inte åt någon längre?" såna tankar kommer jämt upp när sådant händer. Alltid negativa tankar, jämt jämt. Men jag har ju turen som jag aldrig hade förut att negativa tankarna försvinner sedan. Men man känner sig som en dålig människa, då sjunker mitt självförtroende oerhört nu när jag har byggt upp det från grunden. Jag känner inom mig hur det hugger och slits. Mitt hjärta blöder och skriker efter honom jag vill ha. Jag ska göra allt för att mitt liv och mina känslor ska fungera. Ska även göra att vågen mellan honom och mig ska vara lika på bägge sidorna.